Kulturstiftelse
Kärnan i Tyska kabaréarkivet utgörs idag av över 80 konstnärligt-dokumentariska kvarlåtenskap och av material om fler än 80 000 namn från kabaréns historia och rötter. Arkivet grundades 1961 i Mainz av Reinhard Hippen och överläts 1989 som privat samling till staden Mainz, då som osjälvständig stiftelse.
Sedan dess har arkivet utvecklats till en kulturstiftelse under ledning av Jürgen Kessler, med flera offentliga organ som huvudmän. Sedan 1999 räknas arkivet som nationellt intresse och får stöd av regeringens minister för kultur och medier.
År 2004 skedde flytten till det historiska proviantmagasinet i Mainz.
Samling i Bernburg
På arkivets andra säte i Bernburg vid floden Saale samlas och dokumenteras sedan hösten 2004 DDR-kabaréns historia med stöd från staden Bernburg och från staten. Samlingen ligger granne med Eulenspiegel-tornet i Christianshuset på Bernburg slott.
Satirens stjärnor
Arkivets båda säten lyfter i sin museala gestaltning fram 1900-talets stora kabaréartister och presenterar satirens stjärnor i permanenta utställningar. I Mainz hyllas kabaréhistorians “odödliga” med en Walk of fame mellan Proviantmagasinet och Forumteatern. I Bernburg finns en Hall of fame på Bernburg slott.
Tyska kabaréarkivet
Dokumentationscentrum för tyskspråkig satir
Sedan 1961
Uppgift | Det dokumentariska intresset fokuserar på kabarén som en spelform av satiren och på dess litterära, politiska, filosofiska och poetiska innehåll. Tyska kabaréarkivet har som central uppgift att fortlöpande samla in kabaréns mångsidiga yttringar och att bereda dem för vetenskaplig användning.
Varje dag bearbetas nya förfrågningar, användarna kommer från hela världen.
Arkivet är i första hand en forskningsinstitution och källa för studier, doktorsavhandlingar och examensarbeten i ämnena litteratur- och teatervetenskap, medie- och musikvetenskap, lingvistik, sociologi, kommunikations‑, kultur- och politikvetenskap.
Arkivets utställningar reser regelbundet i Tyskland. De har också kunnat ses i Schweiz, Österrike, Luxemburg, Israel, Japan, Polen, Ungern och Australien.
100 ÅR AV KABARÈ är en serie i sex delar som öppnades på Konstakademin i Berlin.
I uppdrag av förbundsrådets ordförande skapades med anledning av tyska nationaldagen en specialutställning med temat “Tysk-tysk historia speglad i den politiska kabarén: häckla åtskilt, skratta gemensamt”.
2018
är det 80 år sedan “rikskristallnatten”, som natten mot 10 november har kallats på ett förskönande sätt. Och det är 85 år sedan den 10 maj 1933, dagen då böcker brann i Berlin och senare också i andra städer, bland annat i Mainz den 23 juni. Vad den politisk-litterära kabarén kunde betyda under åren med nationalsocialistiskt våldsstyre, det har författaren Sebastian Haffner beskrivit i sin självbiografiska bok “En tysk mans historia” som gavs ut efter hans död
Det talar
förstås också lite grand emot oss att vi trots upplevelsen av dödsångest och yttersta skyddslöshet inte kunde hitta på något bättre än att ignorera det så gott vi kunde och roa oss utan att låta oss störas. Jag tror att ett ungt par för hundra år sedan skulle ha haft förstånd att göra något mer av det — om så bara en stor kärleksnatt, kryddad med fara och undergång. Vi kom inte på tanken att göra något speciellt av det utan åkte just till en kabaré eftersom ingen hindrade oss: för det första eftersom vi skulle ha gjort det i vilket fall som helst, för det andra för att tänka så lite som möjligt på det obehagliga. Det kan verka mycket kallblodigt och oförfärat men är förmodligen ändå ett tecken på en viss känslosvaghet och visar att vi, om ock bara i lidandet, inte var situationen vuxna. Det är, om jag redan här får tillåta mig denna generalisering, över huvud taget ett av de kusligaste dragen i det nya skeendet i Tyskland att det saknas gärningsmän till dess gärningar och martyrer till dess lidande , att allt sker i ett slags halv narkos med en tunn, torftig känslosubstans bakom det objektivt ohyggliga: att mord begås utifrån en stämning av dumma pojkstreck, att självförnedring och moralisk död accepteras som en liten störande episod och att till och med den fysiska martyrdöden bara betyder ungefär ”hade otur”.
That evening,
however, we were recompensed for our inadequacy beyond our deserts. Chance had led us to the Katakombe, and this was the second remarkable experience of the evening. We arrived at the only place in Germany where a kind of public, courageous, witty, and elegant resistance was taking place. That morning I had witnessed how the Prussian Kammergericht, with a tradition of hundreds of years, had ignobly capitulated before the Nazis. In the evening I experienced how asmall troop of artists, with no tradition to back them up, saved our honor with grace and glory. The Kammergericht had fallen but the Katakombe stood upright.
Denna dag belönades vi emellertid över hövan för vår indolens, för slumpen förde oss rätt in i Katakomben, och detta var kvällens andra anmärkningsvärda upplevelse. Vi kom till den enda offentliga plats i Tyskland där man gjorde ett visst motstånd — modigt, vitsigt och elegant. På förmiddagen hade jag upplevt hur den preussiska kammarrätten med sin månghundraåriga tradition ärelöst bröt samman inför nazisterna. På kvällen upplevde jag hur en handfull små kabaréskådespelare från Berlin utan all tradition ärofullt och elegant räddade hedern. Kammarrätten hade fallit. Katakomben stod.
Mannen
som här förde sin lilla skådespelartrupp till seger – ty att hålla stilen och stå rak inför den mordhotande övermakten är alltid ett slags seger — var Werner Finck, och denne lille kabarékonferencier har utan tvivel en plats i Tredje rikets historia — en av de få hedersplatser som finns att utdela där. Han såg inte ut som någon hjälte, och när han till slut ändå nästan blev en, blev han det malgré lui. Ingen revolutionär skådespelare, ingen bitande satiriker, ingen David med slungan. Hans innersta väsen var godmodighet och älskvärdhet. Hans humor var mjuk, dansande och svävande; hans viktigaste medel var dubbelmeningen och ordleken, där han så småningom blev virtuos. Han hade hittat på något som man kallade den ”dolda poängen” — och förvisso gjorde han klokt i att dölja sina poänger, desto mer ju längre tiden gick.
Men sin inställning dolde han inte. Han förblev ett godmodighetens och älskvärdhetens bålverk i ett land där just dessa egenskaper stod på utrotningslistan. Och i denna godmodighet och älskvärdhet fanns som ”dold poäng” ett verkligt okuvligt mod. Han vågade tala om nazisternas verklighet — mitt i Tyskland. I hans nummerpresentationer förekom koncentrationslägren, husundersökningarna, den allmänna rädslan, den allmänna lögnen; hans hån mot detta hade något outsägligt lågmält, vemodigt och bedrövat över sig; och en ovanlig tröstande kraft.
Denna 31 mars 1933
var kanske hans största kväll. Salongen var full av folk som stirrade in i nästa dag som ned i en öppen avgrund. Finck fick dem att skratta som jag aldrig har hört en publik skratta. Det var ett patetiskt skratt, ett skratt ur ett nyfött trots som lämnade bedövning och förtvivlan bakom sig, och faran hjälpte till att ge näring åt detta skratt — var det inte nästan ett under att inte SA hade varit här för länge sedan för att arrestera hela publiken? Förmodligen skulle vi denna kväll ha fortsatt att skratta i fångtransportbilen. Vi hade på ett osannolikt sätt höjts över fara och rädsla. (Ur ”En tysk mans historia”, Norstedts Förlag 2002, översättning Karin Mossdahl)
Välkommen in…
Du kommer att bli överraskad när du besöker mig i det historiska proviantmagasinet i Mainz. Jag lever verkligen inte upp till klichén av ett dammigt arkiv. Trots min ungdom är jag en klassiker, om jag får säga det själv. På över tusen kvadratmeter tar jag mig friheten att presentera mig i museal elegans. För din skull! Jag har nämligen ett uppdrag i allmänhetens kulturella intresse. Jag bevarar en komplett genre, en säregen konstform. Min upphovsman har registrerat mig som “Dokumentationscentrum för tyskspråkig satir”. Strax efter hans ankomst i Mainz kallade han mig stolt för “Tyska kabaréarkivet”.
Sedan dess
vårdar mina medarbetare satirens spelformer och yttringar i hela världen. Vi har ofta internationellt besök. Nyligen kom en kvinnlig student från Moskva för att leta efter material från 1920-talet till sin avhandling, och en professor från Japan var intresserad av kabaré i exil. En gång grävde en doktorand från Yaleuniversitetet i nio månader i arkivets djup. Hon ville utreda spelmannens roll på medeltiden, som föregångare till den politiska låtskrivaren. Regelbundna skriftliga förfrågningar från hela världen visar att intresset för mina skatter är stort.
Sedan början av 2000-talet har jag kunnat öppna fler än 160 utställningar i sju europeiska länder, bland annat i Frankrike. På Maison Heinrich Heine på Cité Universitaire Internationale de Paris visade vi utställningen ”LE MONDE, UN CABARET! Les débuts du cabaret littéraire en Allemagne et en France”. Därefter följde Montpellier, Toulouse, Lyon och Dijon. I de tyskspråkiga länderna har vi rest från Alzey till Zürich med “100 år av kabaré”. Utställningen presenterar stora delar av allt jag har i mig – genren, dess olika ansikten och dess historia. Hos mig handlar det om utövarna, speciellt inom den politisk-litterära kabarén som en konst som strävar efter frihet och demokrati. Det handlar om författarna och deras livshistorier, som inte sällan var lidelsehistorier. Om kabaréns betydelse för intresserade människor i alla tider. För publiken under belle epoque liksom under kejsartiden. Mellan uppbrott och censur. Mellan första och andra världskriget. Mellan demokrati och diktatur, militarism och fascism. Det h ndlar om konsten att överleva, i inre och yttre exil. Mellan stilarna och mellan stolarna. Det handlar om vår kultur och dess förändring. Om bildning. Och givetvis om skrattet, då och nu. Om att skratta åt sig själv och andra. Det handlar om häcklandets topografi och språk under tidens växlingar. Och lika mycket om humorn och poesin i det allt för mänskliga. Om det absurda och det konkreta. Om kritik mot nutiden i en konstnärlig form. Och inte minst handlar det om underhållning, från allra första början. Och om kärlek! Att samla är förresten också en form av kärlek, har den amerikanske filosofen George Steiner sagt.
Som formellt begrepp finns denna blandform
av olika scenkonster sedan det sena 1800- talet. En blandform som fick det fina franska namnet “kabaré”. Det avser å ena sidan en pub, en liten krog, och har därmed intim karaktär. Å andra sidan menas det uppdelade salladsfatet med hors d’ ouevre. De olika facken står för de olika scenkonsterna musik, teater, recitation, dans, sketch och även måleri. Det fanns några föregångare, som ”cabarets des assassins” där man sjöng skillingtryck om mördare. Men det var Rodolphe Salis, ursprungligen målare, som en höstkväll 1881 ställde sig på en tunna på sin krog ”Chat Noir” vid Montmartre och annonserade uppträdanden av olika artister för sin välbeställda och underhållningstörstande publik. Detta var början till det som världen idag känner till som samtidskritisk litterär kabaré!
Som upphovsman för de så kallade cabarets artistiques var presentatören Salis den första av sitt slag. Han var så att säga såsen i salladsfatets mittfack som höll ihop det hela. Hans annonseringar var ökända! Förolämpande ibland och aggressiva, precis som visorna som sjöngs. Just detta attraherade den intellektuella Parispubliken. Snart klev den litterära eliten upp på “butte sacré”. Politiker och aristokrater följde efter, bland annat Victor Hugo och Émile Zola, den italienska frihets-kämpen Giuseppe Garibaldi och prins Jérôme Bonaparte, sonson till den store Napoleons bror och brorson till Napoleon III. Det uppträdde många sångare, kompositörer och talare som senare blev berömda, till exempel Aristide Bruant och Yvette Guilbert, den franska kabaréns första stora disös. Hennes manliga motsvarighet Aristide fortsatte sin karriär i den egna lokalen ”Mirliton” med socialkritiska visor mot borgerlighetens dubbelmoral. Han är känd i hela världen ännu idag tack vare en affisch av Henri de ToulouseLautrec.
Två Chat Noir-affischer från 1895 har nyligen hittat sin väg till mina affischskåp, där de nu samsas med alla de andra, nästan 20 000 verk från 1900-talets samtliga epoker. För en del av befolkningen började förra århundradet med en stor lust till konst och kultur. Kabaré var det utvalda mediet, åtminstone för bohemen. Så här beskrev författaren Otto Julius Bierbaum det hela: “Renässans för alla konster och för livet med avstamp i tingeltangel! Vi kommer att dansa fram en ny kultur! Vi kommer att föda fram övermänniskan på scengolvet! Vi kommer att kasta omkull denna fåniga värld!” Detta var allvarlig menat.
Tyvärr kom det sedan andra som kastade omkull världen. Men ändå, det uppstod något nytt kring 1900! Det var en tid för uppbrott och uppbrottsstämning: människan som ett väsen som hade kastats rakt in i tiden. Världen som kabaré! Precis som jugendstilen tände den nya konstformen en regelrätt rörelse, den var “inne”, “en vogue”, blev en våg som snart sköljde in över rikets huvudstad. Där firade den konservativa baronen Ernst von Wolzogen en stor framgång med sin ”Über-Brettl” den 18 januari 1901, på 30-årsdagen för rikets grundande. Etablissemangets “husregler” är arkiverade.
Kort därpå
äntrade “Elva skarprättare” scenen i München och blev Tyskland första äkta politiska kabaré. Frank Wedekind medverkade i gruppen, likaså Marc Henry som kom över från Paris. Därmed härstammar mina förfäder från Frankrike på mors sida och från Tyskland på fars sida. En europeisk sammanflätning som hos den gamla adeln… och nu gick det undan! 1901 bildades enbart i Berlin hela 40 etablissemang som erbjöd litterär kabaré. I Wien öppnade “Hos käre Augustin”, “Nattljuset” och “Fladdermusen”. Frida Strindberg, som hade ett barn med August Strindberg och ett annat med Frank Wedekind, grundade den första kabarén i London. Redan dessförinnan hade ”El quatre gats” bildats i Barcelona. Krakov, Warszawa, Budapest, St Petersburg, ja ända i Moskva uppstod kabaréer enligt förebilderna från Frankrike och Tyskland. Där ekonomiska kunskaper och skicklighet i uppträdandena saknades kunde en nystartad scen snabbt försvinna igen. Men genrens schvung höll i sig, i alla fall till en början. Precis som tidigare i Paris höll den unga konstformen till på krogen, de så kallade vaganternas scen. Här blev konstnärsbohemens dröm sann: att få presentera sina egna verk, fritt och utanför etablissemanget. Konstformens direkthet på scen fascinerade — på teatern spelade man upp något för publiken, men på kabarén spelade man direkt an mot publiken! De medverkande fick sällan gage. Oft st betalade man dem i natura. Eller så skickades hatten runt.
Apropå vagantpoesi: Dess förebilder och rötter sträcker sig ända tillbaka till medeltiden, till den så kallade ärkepoeten och hans moralsatiriska dikter, kärleks- och dryckesvisor. Hanns Dieter Hüsch och hans ”Arche Nova” hyllade ”Archipoetas” roll redan i första programhäftet som innehöll en av dennes visor från 1100-talet. Den mest betydelsefulla samlingen, runt 300 visor, upptäcktes år 1803 i klostret Benediktbeuren och fick namnet “Visorna från Beuren”. De blev världsberömda genom en ny tonsättning under namnet Carmina Burana. Vagantpoesi som extravagant oratorium, helt tidlös tack vare Carl Orffs grandiosa musik.
Ett tidsbundet fenomen däremot var konstnärsbohemen.
De nya småscenerna levde för och av ögonblicket. Det enda stället som höll sig kvar under lång tid var ”Simplicissimus” i München. Scenen leddes av en kapabel konferencier som framför allt var en genialisk affärskvinna. Kathi Kobus lyckades med symbiosen mellan konst och kommers. “Simpl” bestod under 65 år, från 1903 till 1968. Få tyska kabaréer har lyckats uppnå samma ålder. Under tiden före första världskriget dök allsköns människor upp här. Münchens innefolk. Turister från andra sidan Atlanten och prinsen av Wales. Tsar Ferdinand av Bulgarien. Den belgiska kungen! Industrimagnater och penningaristokrater. Wilhelm Voigt, skomakaren som gjort karriär som “Kaptenen från Köpenick”, visade sig på Simpl mot betalning och sålde autografer. Och så var det en viss Hans Bötticher. Han började som stamgäst och avancerade till husförfattare för att sedan bli berömd under namnet Joachim Ringelnatz.
När jag fyllde 50 år gav mig en vänlig äldre dam “Katakombens gyllene bok”. Hennes sedan länge bortgångne man Tibor Kasics och artisten Werner Finck hade grundat kabarén ”Katakomben” i Berlin år 1929. Bokgåvan innehåller en munter vers av Joachim Ringelnatz och en originalteckning av Walter Trier, som hade illustrerat Erich Kästners böcker. Det finns också signaturer och införanden av Hans Albers, Carl Zuckmayer, Klaus och Heinrich Mann, Walter Hasenclever, George Grosz, Max Reinhardt, Erich Mühsam, Gustav Gründgens, Luigi Pirandello, Erwin Piscator, Alfred Döblin och Richard Huelsenbeck.
Den sistnämnde hade funnit kabaréns dada-formel:
”Dada är världens cabaré precis som världen och cabarén är dada”. På “Cabaret Voltaire” i Zürich uppfann Hugo Ball den litterära formen som provokation mot den borgerliga världens likgiltighet inför det stora krigets fasor. Efter 1918 var Kurt Tucholsky och Walter Mehring de framstående kabaréförfattarna. Som krönikörer över en republik som hade lämnats åt sig själv, som språkrör för en påstridig satir skrev de också poetiska eller vansinnigt roliga texter för att underhålla sin publik. Bert Brecht inspirerades av kabarén till sin teori om episk teater. Kabarén var framför allt hemma i Berlins stora revyer och på varietéscenerna, med kupletter av Otto Reutter och chansons av Friedrich Hollaender och Rudolf Nelson, framförda av stjärnor som Claire Waldoff och Marlene Dietrich. I München förkroppsligade Karl Valentin på ett folkligt-absurt sätt den rotlöse komikern av den sorgliga skepnaden. 1932, ett år före Hitlers maktövertagande, stod Werner Finck på scenen med ett förläget leende och tittade rakt fram. Han föreställde sig vad som skulle hända om nazisterna fick ta över rodret och förutspådde: “Under tredje rikets första veckor kommer parader att anordnas. Skulle dessa parader förhindras av regn, hagel eller snö kommer alla judar i omgivningen att skjutas.” Snart skulle det visa sig att denna poäng inte var någon. När nazisterna kommit till makten försökte Finck göra motstånd genom att skämta. Hundratals kabaréartister och satiriker tillbringade nazitiden i koncentrationsläger. Som ställföreträdare för alla dessa vill jag påminna om tre artister som hedrats med en satirstjärna utanför min dörr, på RomanoGuardini-Platz i Mainz: Erich Mühsam, Fritz Grünbaum och Kurt Gerron. Mördade i Oranienburg, Dachau och Auschwitz.
Efter 8 maj 1945 började en sann renässans för kabarén. I “Trizonesien” sjöng man trotsigt-melankoliskt: Hurra, ännu lever vi! På “Kom(m)ödchen” i Düsseldorf satte man nya standarder för den politisk-litterära kabarén, och Erich Kästner började skriva i München igen. Günter Neumanns ”Insulaner” (Ö‑människor) sände kabarékonsten rakt in i det kalla kriget via radiostationen RIAS-Berlin. Wolfgang Neuss satte fingret på följderna av historieförträngning och av Västtysklands snabba ekonomiska återhämtning. “Münchens skratt- och skjutsällskap” och “Piggsvinen” i Berlin hade populära tv-program på nyårsafton. På så sätt blev kabarén känd för en bred borgerlig publik. Det var televisionen som gjorde den politiska kabarén stor. Även i DDR fanns kabaré, man navigerade mer eller mindre besvärat inom gränserna för den reellt existerande censuren. För säkerhets skull förklarade man sig vara övertygad om socialismens förträfflighet. Detta är ett eget kapitel som nu också fått ett eget hus. Kabaréns historia i DDR är samlad och dokumenterad på Bernburg slott vid floden Saale. På 1960-talet sjöng kabarén i väst med Franz-Josef Degenhardt i spetsen mot nynazisternas frammarsch. På det upprörda 1970-talet agiterade man med APO (den utomparlamentariska oppositionen) och förklarade till slut via Hanns Dieter Hüschs ”Hagenbuch” allt och alla för galenskap.
På 1980-talet
stormade kabarén med “Tre tornados” fram genom den unga spontana och alternativa scenen. Thomas Freitag parodierade utan ände Helmut Kohl, förbundskanslern som ofrivilligt gjorde satir av verkligheten.
Gerhart Polt dissekerade mentala rötter, Richard Rogler brottades med den nya andligmoraliska friheten, nu omvänd till cynism. När den kommersiella tv:n kom upptäckte kabarén allt mer sitt marknadsvärde. Sedan dess har den pendlat mellan kabaré och comedy, mellan politiskt motiverat engagemang och utvecklat affärssinne, mellan småscener och stora arenor. ”Skämt, satir, ironi och djupare betydelse”, som man en gång i tiden velat kasta omkull förhållandena med, gav hundra år senare allt mer vika för underhållningsindustrins lagar. Tyskland har förändrats. Paradigmskifte lite varstans. Men så har det alltid varit under tidens gång. Inte ens grundlagar håller vad de lovar. Allt har sin utgångspunkt, sitt förlopp, sin övergång. Och en vacker dag blir det kulturhistoria — som jag får dokumentera för kabaréns räkning. Med detta sagt: Välkommen! Bienvenue! Welcome! Titta in. Ta dig tid. Boka oss. Besök oss. Kanske ses vi en dag! Tyska kabaréarkivet.