Kultur­stif­telse

Kärnan i Tyska kaba­ré­arki­vet utgörs idag av över 80 konst­när­ligt-doku­men­ta­riska kvar­lå­tens­kap och av mate­rial om fler än 80 000 namn från kaba­réns histo­ria och rötter. Arkivet grund­a­des 1961 i Mainz av Rein­hard Hippen och över­läts 1989 som privat samling till staden Mainz, då som osjälv­stän­dig stiftelse.

Sedan dess har arkivet utveck­lats till en kultur­stif­telse under ledning av Jürgen Kessler, med flera offent­liga organ som huvud­män. Sedan 1999 räknas arkivet som natio­nellt intresse och får stöd av regeringens minis­ter för kultur och medier.
År 2004 skedde flytten till det histo­riska provi­ant­ma­gasi­net i Mainz.

Samling i Bernburg

På arki­vets andra säte i Bern­burg vid floden Saale samlas och doku­m­en­te­ras sedan hösten 2004 DDR-kaba­réns histo­ria med stöd från staden Bern­burg och från staten. Samlin­gen ligger granne med Eulen­spie­gel-tornet i Chris­ti­ans­hu­set på Bern­burg slott.

Sati­rens stjärnor

Arki­vets båda säten lyfter i sin museala gestalt­ning fram 1900-talets stora kaba­ré­ar­tis­ter och pres­en­terar sati­rens stjär­nor i perma­nenta utställn­in­gar. I Mainz hyllas kaba­ré­his­to­ri­ans “odöd­liga” med en Walk of fame mellan Provi­ant­ma­gasi­net och Forum­teatern. I Bern­burg finns en Hall of fame på Bern­burg slott.

Tyska kaba­ré­arki­vet

Doku­men­ta­ti­ons­cen­trum för tysk­språkig satir

Sedan 1961

Uppgift | Det doku­men­ta­riska intres­set fokus­erar på kabarén som en spel­form av satiren och på dess litter­ära, poli­tiska, filoso­fi­ska och poetiska innehåll. Tyska kaba­ré­arki­vet har som central uppgift att fortlö­pande samla in kaba­réns mångs­idiga yttringar och att bereda dem för vetens­kap­lig användning.
Varje dag bear­be­tas nya förfrågn­in­gar, använ­darna kommer från hela världen.

Arkivet är i första hand en forsk­nings­in­sti­tu­tion och källa för studier, doktor­sav­hand­lin­gar och examens­ar­be­ten i ämnena litte­ra­tur- och teater­ve­tens­kap, medie- och musik­ve­tens­kap, ling­vis­tik, socio­logi, kommunikations‑, kultur- och politikvetenskap.
Arki­vets utställn­in­gar reser regel­bun­det i Tysk­land. De har också kunnat ses i Schweiz, Öster­rike, Luxem­burg, Israel, Japan, Polen, Ungern och Australien.
100 ÅR AV KABARÈ är en serie i sex delar som öppna­des på Konstaka­de­min i Berlin.
I uppdrag av förbunds­rå­dets ordförande skapa­des med anled­ning av tyska natio­nal­da­gen en special­ut­ställ­ning med temat “Tysk-tysk histo­ria speglad i den poli­tiska kabarén: häckla åtskilt, skratta gemensamt”.

2018

är det 80 år sedan “riks­kris­tall­nat­ten”, som natten mot 10 novem­ber har kallats på ett förskönande sätt. Och det är 85 år sedan den 10 maj 1933, dagen då böcker brann i Berlin och senare också i andra städer, bland annat i Mainz den 23 juni. Vad den poli­tisk-litter­ära kabarén kunde betyda under åren med natio­nal­so­cia­lis­tiskt våldsstyre, det har förf­at­ta­ren Sebas­tian Haffner beskri­vit i sin själv­bio­gra­fiska bok “En tysk mans histo­ria” som gavs ut efter hans död

Det talar

förstås också lite grand emot oss att vi trots upple­vel­sen av dödsån­gest och yttersta skydds­lös­het inte kunde hitta på något bättre än att igno­rera det så gott vi kunde och roa oss utan att låta oss störas. Jag tror att ett ungt par för hundra år sedan skulle ha haft förs­tånd att göra något mer av det — om så bara en stor kärl­ek­s­natt, kryddad med fara och under­gång. Vi kom inte på tanken att göra något speciellt av det utan åkte just till en kabaré efter­som ingen hind­rade oss: för det första efter­som vi skulle ha gjort det i vilket fall som helst, för det andra för att tänka så lite som möjligt på det obehag­liga. Det kan verka mycket kall­blo­digt och oför­färat men är förmod­li­gen ändå ett tecken på en viss käns­los­va­ghet och visar att vi, om ock bara i lidan­det, inte var situa­tio­nen vuxna. Det är, om jag redan här får tillåta mig denna gene­ra­li­se­ring, över huvud taget ett av de kusli­gaste dragen i det nya skeen­det i Tysk­land att det saknas gärnings­män till dess gärnin­gar och marty­rer till dess lidande , att allt sker i ett slags halv narkos med en tunn, torftig käns­lo­sub­stans bakom det objek­tivt ohyg­g­liga: att mord begås utifrån en stäm­ning av dumma pojks­treck, att själv­för­ned­ring och mora­lisk död accep­te­ras som en liten störande episod och att till och med den fysiska martyrd­öden bara betyder ungefär ”hade otur”.

That evening,

however, we were recom­pen­sed for our inade­quacy beyond our deserts. Chance had led us to the Kata­kombe, and this was the second remar­kable expe­ri­ence of the evening. We arrived at the only place in Germany where a kind of public, coura­ge­ous, witty, and elegant resis­tance was taking place. That morning I had witnessed how the Prus­sian Kammer­ge­richt, with a tradi­tion of hundreds of years, had ignobly capi­tu­la­ted before the Nazis. In the evening I expe­ri­en­ced how asmall troop of artists, with no tradi­tion to back them up, saved our honor with grace and glory. The Kammer­ge­richt had fallen but the Kata­kombe stood upright.

Denna dag belöna­des vi emel­lertid över hövan för vår indo­lens, för slumpen förde oss rätt in i Kata­kom­ben, och detta var kväl­lens andra anmär­k­nings­värda upple­velse. Vi kom till den enda offent­liga plats i Tysk­land där man gjorde ett visst mots­tånd — modigt, vitsigt och elegant. På förmid­da­gen hade jag upplevt hur den preus­siska kammar­rät­ten med sin mång­hund­raå­riga tradi­tion ärelöst bröt samman inför nazis­terna. På kvällen upplevde jag hur en handfull små kaba­ré­s­kå­de­s­pel­are från Berlin utan all tradi­tion ärofullt och elegant räddade hedern. Kammar­rät­ten hade fallit. Kata­kom­ben stod.

Mannen

som här förde sin lilla skåde­s­pel­ar­trupp till seger – ty att hålla stilen och stå rak inför den mord­ho­tande över­m­ak­ten är alltid ett slags seger — var Werner Finck, och denne lille kaba­ré­kon­fe­ren­cier har utan tvivel en plats i Tredje rikets histo­ria — en av de få heders­platser som finns att utdela där. Han såg inte ut som någon hjälte, och när han till slut ändå nästan blev en, blev han det malgré lui. Ingen revo­lu­tio­när skåde­s­pel­are, ingen bitande sati­ri­ker, ingen David med slungan. Hans innersta väsen var godmo­di­ghet och älskvärd­het. Hans humor var mjuk, dansande och svävande; hans vikti­gaste medel var dubbel­me­nin­gen och ordle­ken, där han så smånin­gom blev virtuos. Han hade hittat på något som man kallade den ”dolda poängen” — och förvisso gjorde han klokt i att dölja sina poänger, desto mer ju längre tiden gick.

Men sin inställ­ning dolde han inte. Han förblev ett godmo­di­ghe­tens och älskvärd­he­tens bålverk i ett land där just dessa egen­s­ka­per stod på utrot­nings­li­stan. Och i denna godmo­di­ghet och älskvärd­het fanns som ”dold poäng” ett verk­ligt okuv­ligt mod. Han vågade tala om nazis­ternas verk­li­ghet — mitt i Tysk­land. I hans nummer­pre­sen­ta­tio­ner förekom koncen­tra­ti­ons­lägren, husun­ders­ö­knin­garna, den allmänna rädslan, den allmänna lögnen; hans hån mot detta hade något outsäg­ligt lågmält, vemo­digt och bedrö­vat över sig; och en ovanlig tröstande kraft.

Denna 31 mars 1933

var kanske hans största kväll. Salon­gen var full av folk som stir­rade in i nästa dag som ned i en öppen avgrund. Finck fick dem att skratta som jag aldrig har hört en publik skratta. Det var ett patetiskt skratt, ett skratt ur ett nyfött trots som lämnade bedöv­ning och fört­viv­lan bakom sig, och faran hjälpte till att ge näring åt detta skratt — var det inte nästan ett under att inte SA hade varit här för länge sedan för att arres­tera hela publi­ken? Förmod­li­gen skulle vi denna kväll ha fort­satt att skratta i fång­trans­port­bi­len. Vi hade på ett osan­no­likt sätt höjts över fara och rädsla. (Ur ”En tysk mans histo­ria”, Norstedts Förlag 2002, över­sätt­ning Karin Mossdahl)

Välkom­men in…

Du kommer att bli över­ras­kad när du besöker mig i det histo­riska provi­ant­ma­gasi­net i Mainz. Jag lever verk­li­gen inte upp till klichén av ett dammigt arkiv. Trots min ungdom är jag en klas­si­ker, om jag får säga det själv. På över tusen kvadrat­me­ter tar jag mig frihe­ten att pres­en­tera mig i museal elegans. För din skull! Jag har nämli­gen ett uppdrag i allmän­he­tens kultu­rella intresse. Jag bevarar en komplett genre, en säregen konst­form. Min upphovs­man har regis­tre­rat mig som “Doku­men­ta­ti­ons­cen­trum för tysk­språkig satir”. Strax efter hans ankomst i Mainz kallade han mig stolt för “Tyska kabaréarkivet”.

Sedan dess

vårdar mina medar­be­tare sati­rens spel­for­mer och yttringar i hela världen. Vi har ofta inter­na­tio­nellt besök. Nyligen kom en kvinn­lig student från Moskva för att leta efter mate­rial från 1920-talet till sin avhand­ling, och en profes­sor från Japan var intres­se­rad av kabaré i exil. En gång grävde en dokto­rand från Yale­uni­ver­si­te­tet i nio månader i arki­vets djup. Hon ville utreda spel­man­nens roll på medel­t­i­den, som före­gån­gare till den poli­tiska låts­kri­va­ren. Regel­bundna skrift­liga förfrågn­in­gar från hela världen visar att intres­set för mina skatter är stort.

Sedan början av 2000-talet har jag kunnat öppna fler än 160 utställn­in­gar i sju europei­ska länder, bland annat i Frankrike. På Maison Hein­rich Heine på Cité Univer­si­taire Inter­na­tio­nale de Paris visade vi utställn­in­gen ”LE MONDE, UN CABARET! Les débuts du cabaret litté­raire en Alle­ma­gne et en France”. Däref­ter följde Mont­pel­lier, Toulouse, Lyon och Dijon. I de tysk­språkiga länderna har vi rest från Alzey till Zürich med “100 år av kabaré”. Utställn­in­gen pres­en­terar stora delar av allt jag har i mig – genren, dess olika ansik­ten och dess histo­ria. Hos mig handlar det om utövarna, speciellt inom den poli­tisk-litter­ära kabarén som en konst som strävar efter frihet och demo­krati. Det handlar om förf­at­tarna och deras livs­his­to­rier, som inte sällan var lidel­se­his­to­rier. Om kaba­réns bety­delse för intres­ser­ade männis­kor i alla tider. För publi­ken under belle epoque liksom under kejs­art­iden. Mellan uppbrott och censur. Mellan första och andra världs­kri­get. Mellan demo­krati och dikta­tur, mili­ta­rism och fascism. Det h ndlar om konsten att över­leva, i inre och yttre exil. Mellan stilarna och mellan stolarna. Det handlar om vår kultur och dess föränd­ring. Om bild­ning. Och givet­vis om skrat­tet, då och nu. Om att skratta åt sig själv och andra. Det handlar om häck­lan­dets topo­grafi och språk under tidens växlin­gar. Och lika mycket om humorn och poesin i det allt för mänsk­liga. Om det absurda och det konkreta. Om kritik mot nutiden i en konst­när­lig form. Och inte minst handlar det om under­håll­ning, från allra första början. Och om kärlek! Att samla är förres­ten också en form av kärlek, har den ameri­kanske filosofen George Steiner sagt.

Som formellt begrepp finns denna blandform

av olika scen­kons­ter sedan det sena 1800- talet. En bland­form som fick det fina franska namnet “kabaré”. Det avser å ena sidan en pub, en liten krog, och har därmed intim karak­tär. Å andra sidan menas det uppde­lade sallads­fa­tet med hors d’ ouevre. De olika facken står för de olika scen­kon­sterna musik, teater, reci­ta­tion, dans, sketch och även måleri. Det fanns några före­gån­gare, som ”caba­rets des assas­sins” där man sjöng skil­ling­tryck om mördare. Men det var Rodol­phe Salis, ursprung­li­gen målare, som en höstkväll 1881 ställde sig på en tunna på sin krog ”Chat Noir” vid Mont­martre och annon­serade uppt­rädan­den av olika artis­ter för sin välbe­ställda och under­håll­ning­stör­stande publik. Detta var början till det som världen idag känner till som samt­ids­kri­tisk litterär kabaré!

Som upphovs­man för de så kallade caba­rets artis­ti­ques var presen­ta­tö­ren Salis den första av sitt slag. Han var så att säga såsen i sallads­fa­tets mitt­fack som höll ihop det hela. Hans annon­se­ringar var ökända! Föro­läm­pande ibland och aggres­siva, precis som visorna som sjöngs. Just detta attra­herade den intel­lek­tu­ella Paris­pu­bli­ken. Snart klev den litter­ära eliten upp på “butte sacré”. Poli­ti­ker och aris­to­kra­ter följde efter, bland annat Victor Hugo och Émile Zola, den itali­en­ska frihets-kämpen Giuseppe Gari­baldi och prins Jérôme Bona­parte, sonson till den store Napo­le­ons bror och brorson till Napo­leon III. Det uppt­rädde många sångare, kompo­si­tö­rer och talare som senare blev berömda, till exempel Aris­tide Bruant och Yvette Guil­bert, den franska kaba­réns första stora disös. Hennes manliga mots­va­ri­ghet Aris­tide fort­satte sin karriär i den egna lokalen ”Mirli­ton” med social­kri­tiska visor mot borger­li­ghe­tens dubbel­mo­ral. Han är känd i hela världen ännu idag tack vare en affisch av Henri de ToulouseLautrec.
Två Chat Noir-affi­scher från 1895 har nyligen hittat sin väg till mina affisch­skåp, där de nu samsas med alla de andra, nästan 20 000 verk från 1900-talets samt­liga epoker. För en del av befol­knin­gen började förra århund­ra­det med en stor lust till konst och kultur. Kabaré var det utvalda mediet, åtminstone för bohemen. Så här beskrev förf­at­ta­ren Otto Julius Bier­baum det hela: “Renässans för alla konster och för livet med avstamp i tingel­tan­gel! Vi kommer att dansa fram en ny kultur! Vi kommer att föda fram över­män­nis­kan på scen­gol­vet! Vi kommer att kasta omkull denna fåniga värld!” Detta var allvar­lig menat.

Tyvärr kom det sedan andra som kastade omkull världen. Men ändå, det uppstod något nytt kring 1900! Det var en tid för uppbrott och uppbrotts­stäm­ning: männis­kan som ett väsen som hade kastats rakt in i tiden. Världen som kabaré! Precis som jugend­sti­len tände den nya konst­for­men en regel­rätt rörelse, den var “inne”, “en vogue”, blev en våg som snart sköljde in över rikets huvud­stad. Där firade den konser­va­tiva baronen Ernst von Wolz­o­gen en stor fram­gång med sin ”Über-Brettl” den 18 januari 1901, på 30-årsda­gen för rikets grundande. Etablis­se­man­gets “husreg­ler” är arkiverade.

Kort därpå

äntrade “Elva skar­prätt­are” scenen i München och blev Tysk­land första äkta poli­tiska kabaré. Frank Wede­kind medver­kade i gruppen, likaså Marc Henry som kom över från Paris. Därmed härstammar mina förfä­der från Frankrike på mors sida och från Tysk­land på fars sida. En europeisk samm­an­flät­ning som hos den gamla adeln… och nu gick det undan! 1901 bild­ades enbart i Berlin hela 40 etablis­se­mang som erbjöd litterär kabaré. I Wien öppnade “Hos käre Augus­tin”, “Nattl­ju­set” och “Flad­der­mu­sen”. Frida Strind­berg, som hade ett barn med August Strind­berg och ett annat med Frank Wede­kind, grund­ade den första kabarén i London. Redan dess­fö­rinnan hade ”El quatre gats” bildats i Barce­lona. Krakov, Wars­zawa, Buda­pest, St Peters­burg, ja ända i Moskva uppstod kaba­réer enligt före­bil­derna från Frankrike och Tysk­land. Där ekono­miska kunska­per och skick­li­ghet i uppt­rädan­dena sakna­des kunde en nystartad scen snabbt förs­vinna igen. Men genrens schvung höll i sig, i alla fall till en början. Precis som tidi­gare i Paris höll den unga konst­for­men till på krogen, de så kallade vagan­ternas scen. Här blev konst­närs­bo­he­mens dröm sann: att få pres­en­tera sina egna verk, fritt och utanför etablis­se­man­get. Konst­for­mens direkt­het på scen fasci­nerade — på teatern spelade man upp något för publi­ken, men på kabarén spelade man direkt an mot publi­ken! De medver­kande fick sällan gage. Oft st beta­lade man dem i natura. Eller så skicka­des hatten runt.

Apropå vagant­poesi: Dess före­bil­der och rötter strä­cker sig ända till­baka till medel­t­i­den, till den så kallade ärkepoe­ten och hans moral­sa­ti­riska dikter, kärleks- och dryckes­vi­sor. Hanns Dieter Hüsch och hans ”Arche Nova” hyllade ”Archip­oe­tas” roll redan i första program­häf­tet som inne­höll en av dennes visor från 1100-talet. Den mest bety­del­sefulla samlin­gen, runt 300 visor, upptäck­tes år 1803 i klos­tret Bene­dikt­beu­ren och fick namnet “Visorna från Beuren”. De blev världs­ber­ömda genom en ny tonsätt­ning under namnet Carmina Burana. Vagant­poesi som extra­va­gant orato­rium, helt tidlös tack vare Carl Orffs gran­diosa musik.

Ett tids­bun­det fenomen däremot var konstnärsbohemen.

De nya smås­cen­erna levde för och av ögon­bli­cket. Det enda stället som höll sig kvar under lång tid var ”Simpli­cis­si­mus” i München. Scenen leddes av en kapabel konfe­ren­cier som framför allt var en genia­lisk affärskvinna. Kathi Kobus lycka­des med symbio­sen mellan konst och kommers. “Simpl” bestod under 65 år, från 1903 till 1968. Få tyska kaba­réer har lyckats uppnå samma ålder. Under tiden före första världs­kri­get dök alls­köns männis­kor upp här. Münchens inne­folk. Turis­ter från andra sidan Atlan­ten och prinsen av Wales. Tsar Ferdi­nand av Bulga­rien. Den belgiska kungen! Indus­trima­gna­ter och pennin­ga­ris­to­kra­ter. Wilhelm Voigt, skoma­ka­ren som gjort karriär som “Kapte­nen från Köpe­nick”, visade sig på Simpl mot betal­ning och sålde auto­grafer. Och så var det en viss Hans Bötti­cher. Han började som stam­gäst och avan­cerade till husförf­at­tare för att sedan bli berömd under namnet Joachim Ringelnatz.

När jag fyllde 50 år gav mig en vänlig äldre dam “Kata­kom­bens gyllene bok”. Hennes sedan länge bort­gångne man Tibor Kasics och artis­ten Werner Finck hade grundat kabarén ”Kata­kom­ben” i Berlin år 1929. Bokgå­van innehål­ler en munter vers av Joachim Ringel­natz och en origi­nalt­eck­ning av Walter Trier, som hade illus­tre­rat Erich Käst­ners böcker. Det finns också signa­turer och införan­den av Hans Albers, Carl Zuck­mayer, Klaus och Hein­rich Mann, Walter Hasen­cle­ver, George Grosz, Max Rein­hardt, Erich Mühsam, Gustav Gründ­gens, Luigi Piran­dello, Erwin Pisca­tor, Alfred Döblin och Richard Huelsenbeck.

Den sistnämnde hade funnit kaba­réns dada-formel:

”Dada är värl­dens cabaré precis som världen och cabarén är dada”. På “Cabaret Voltaire” i Zürich uppfann Hugo Ball den litter­ära formen som provo­ka­tion mot den borger­liga värl­dens likgil­ti­ghet inför det stora krigets fasor. Efter 1918 var Kurt Tuchol­sky och Walter Mehring de frams­tående kaba­ré­förf­at­tarna. Som kröni­kö­rer över en repu­blik som hade lämnats åt sig själv, som språ­krör för en påstri­dig satir skrev de också poetiska eller vansin­nigt roliga texter för att under­hålla sin publik. Bert Brecht inspi­re­ra­des av kabarén till sin teori om episk teater. Kabarén var framför allt hemma i Berlins stora revyer och på varie­té­s­cen­erna, med kuplet­ter av Otto Reutter och chan­sons av Fried­rich Hollaen­der och Rudolf Nelson, fram­förda av stjär­nor som Claire Waldoff och Marlene Diet­rich. I München förkropps­li­gade Karl Valen­tin på ett folk­ligt-absurt sätt den rotlöse komi­kern av den sorg­liga skep­na­den. 1932, ett år före Hitlers maktö­ver­tagande, stod Werner Finck på scenen med ett förlä­get leende och tittade rakt fram. Han före­ställde sig vad som skulle hända om nazis­terna fick ta över rodret och förut­spådde: “Under tredje rikets första veckor kommer parader att anord­nas. Skulle dessa parader förhin­dras av regn, hagel eller snö kommer alla judar i omgiv­nin­gen att skjutas.” Snart skulle det visa sig att denna poäng inte var någon. När nazis­terna kommit till makten förs­ökte Finck göra mots­tånd genom att skämta. Hundrat­als kaba­ré­ar­tis­ter och sati­ri­ker till­bring­ade nazit­i­den i koncen­tra­ti­ons­lä­ger. Som ställ­fö­ret­rädare för alla dessa vill jag påminna om tre artis­ter som hedrats med en satirst­järna utanför min dörr, på Roma­no­Guar­dini-Platz i Mainz: Erich Mühsam, Fritz Grün­baum och Kurt Gerron. Mördade i Orani­en­burg, Dachau och Auschwitz.

Efter 8 maj 1945 började en sann renässans för kabarén. I “Trizo­ne­sien” sjöng man trot­sigt-melan­ko­liskt: Hurra, ännu lever vi! På “Kom(m)ödchen” i Düssel­dorf satte man nya stan­darder för den poli­tisk-litter­ära kabarén, och Erich Kästner började skriva i München igen. Günter Neumanns ”Insu­la­ner” (Ö‑människor) sände kaba­ré­konsten rakt in i det kalla kriget via radio­sta­tio­nen RIAS-Berlin. Wolf­gang Neuss satte fingret på följ­derna av histo­rie­förträng­ning och av Väst­ty­sk­lands snabba ekono­miska åter­hämt­ning. “Münchens skratt- och skjut­sälls­kap” och “Piggsvi­nen” i Berlin hade popul­ära tv-program på nyår­saf­ton. På så sätt blev kabarén känd för en bred borger­lig publik. Det var tele­vi­sio­nen som gjorde den poli­tiska kabarén stor. Även i DDR fanns kabaré, man navi­ge­rade mer eller mindre besvärat inom grän­serna för den reellt exis­terande censu­ren. För säker­hets skull förkla­rade man sig vara över­ty­gad om socia­lis­mens förträff­li­ghet. Detta är ett eget kapitel som nu också fått ett eget hus. Kaba­réns histo­ria i DDR är samlad och doku­m­ente­rad på Bern­burg slott vid floden Saale. På 1960-talet sjöng kabarén i väst med Franz-Josef Degen­hardt i spetsen mot nyna­zis­ternas frammarsch. På det upprörda 1970-talet agiter­ade man med APO (den utom­par­la­men­ta­riska oppo­si­tio­nen) och förkla­rade till slut via Hanns Dieter Hüschs ”Hagen­buch” allt och alla för galenskap.

På 1980-talet

storm­ade kabarén med “Tre torna­dos” fram genom den unga spon­tana och alter­na­tiva scenen. Thomas Freitag parodierade utan ände Helmut Kohl, förbund­s­kans­lern som ofri­vil­ligt gjorde satir av verkligheten.
Gerhart Polt disse­kerade mentala rötter, Richard Rogler brot­ta­des med den nya andlig­mo­ra­liska frihe­ten, nu omvänd till cynism. När den kommer­si­ella tv:n kom upptäckte kabarén allt mer sitt mark­n­adsvärde. Sedan dess har den pendlat mellan kabaré och comedy, mellan poli­tiskt moti­ve­rat enga­ge­mang och utveck­lat affärs­sinne, mellan smås­ce­ner och stora arenor. ”Skämt, satir, ironi och djupare bety­delse”, som man en gång i tiden velat kasta omkull förhål­lan­dena med, gav hundra år senare allt mer vika för under­håll­nings­in­dus­trins lagar. Tysk­land har föränd­rats. Para­digm­skifte lite varstans. Men så har det alltid varit under tidens gång. Inte ens grund­lagar håller vad de lovar. Allt har sin utgångs­punkt, sitt förlopp, sin över­gång. Och en vacker dag blir det kultur­his­to­ria — som jag får doku­m­en­tera för kaba­réns räkning. Med detta sagt: Välkom­men! Bien­ve­nue! Welcome! Titta in. Ta dig tid. Boka oss. Besök oss. Kanske ses vi en dag! Tyska kabaréarkivet.

För mer infor­ma­tion, vänli­gen kontakta: